Metoo har kommit till skolans värld

Metoo har kommit till skolans värld

Metoo har nått den svenska skolan. I berättelser om hur det ser ut i skolan från elever får vi nu höra förfärande berättelser om vad de har varit med om. Här är en berättelse: “Min datorkunskapslärare på gymnasiet gav mig högsta betyg för att han tyckte jag hade snygga bröst. Han sa det alltså rakt ut under betygssamtalet…” och här är en annan berättelse: “Träslöjdsläraren som varje gång jag ville ha hjälp ställde sig bakom mig och tryckte kuken mot min rumpa när jag stod tryckt mot arbetsbänken. Jag lärde mig rätt snabbt att inte be om hjälp.”. Det är inte förvånande berättelser som kommer fram under Metoo för skolans del, men det är ändå med bedrövelse som jag tar del av det här. Det är en förtroendekris för skolan nu. Det är en förtroendekris för tilltron till vårt samhälle. För det här handlar inte bara om skolan. Det handlar om en samhällskultur som tyvärr också blivit en skolkultur.

Har tagit del av flera artiklar nu i morse och nu i eftermiddag som handlar om detta och försöker läsa i kapp i sociala medier nu. Men min spontana reaktion är att debatten nu fokuserar ensidigt på elever och elevers beteende mot varandra. Detta är ett stort problem. För vi har ett stort problem också inom lärarkåren. Vi som är lärare i grunden måste oavsett vilket ämne vi verkar inom rannsaka oss själva nu och fundera över vad vi har hållit på med och hur det kunnat gå såhär fel. För det är väldigt många elever som vittnar om både kränkningar från lärare och som vittnar om lärare som inte tagit dem på allvar. Om rektorer och skolledare som inte tagit dem på allvar. I Aftonbladet finns en debattartikel från de två facken (LR och LF) inom lärarsidan. Artikeln innehåller en hel del fina ord. Problemet är bara det att jag ärligt talat inte har hittat exempel på hur facken agerat för att ta ansvar för en situation som faktiskt varit känd sedan 2007. DN publicerade 2007 en artikel som visade att var tredje fall av mobbning och kränkningar utförs av lärare mot elever.

Den artikeln (tyvärr bakom betalvägg) innehöll flera andra siffror som vi måste dra lärdom av nu i kölvattnet av Metoo i skolan. I samtliga fall som författarna till den artikeln hade granskat fanns vetskap om dem hos lärare och rektorer. När lärare fick reda på kränkningar valde 51 procent att inte reagera och 62 procent av rektorerna att inte agera. 15 procent av lärarna och 10 procent av lärarna bedömdes ha försökt göra något åt situationen. I hela 30 procent av fallen hade anmälarna gjort parallella anmälningar mot lärare och rektorer för hur man hade valt att inte agera. Skolinspektionen har i rapport efter rapport efter rapport visat att 40 procent av alla anmälningar om kränkningar till BEO berör vuxna som kränker elever i skolan. Det är svårt att ta in det här. Jag levde också i förnekelse under en period till jag tvingades ta in detta. Siffrorna talar så starkt att det går inte i slutändan att förneka dem. Debattartikeln i Aftonbladet av våra lärarfack känns tyvärr som ett sätt att försöka rädda det som går att rädda. Man skriver i sin debattartikel (tror den är publicerad idag på Aftonbladet debatt på nätet): “Vi ska inte bara verka för att barn och unga lär sig sina ämneskunskaper. Vi har också ett uppdrag att fostra demokratiska samhällsmedborgare.”. Det här är något helt annat än det ensidiga kunskapsfokus som främst Lärarnas Riksförbund haft på senare år. Det är svårt efter de senaste årens skoldebatter att förstå var detta plötsliga intresse för skolans demokrati- och värdegrundsuppdrag kommer ifrån om än att jag välkomnar om man nu vill ta till sig att skolans uppdrag är mycket vidare än att förmedla kunskap.

Jag kan inte låta bli att fundera över uttalanden från en del skoldebattörer om att “eleverna ska skärpa sig” och att det ska “införas hårdare tag mot barn och unga”. Varför detta har förts på tal och vad det är för typ av grupperingar inom skolsystemet som driver den här linjen har nu hamnat i blixtbelysning i kölvattnet av Metoo inom skolan. Det är omöjligt att frigöra sig från tolkningen att man vill ha ökade befogenheter för att kunna använda dem för att fortsätta kränka elever och för att skaffa sig den makt som krävs för att sådant här inte ska komma fram i ljuset. Det blir nu begripligt varför man på en del håll är så rädda för att eleverna ska få inflytande att man till och med kallar elevinflytande för kontraproduktivt. Om man kallar elevinflytande för kontraproduktivt så menar man att träning i demokratiska arbetsformer är kontraproduktivt. Då är demokratin i förlängningen kontraproduktiv om man lyfter detta till samhällsnivå.

Vi är vid en tipping point. En tipping point där vi inte längre kan utföra vårt demokrati- och värdegrundsuppdrag med trovärdighet och värdighet. Vi är vid en tipping point där man allvarligt kan börja ifrågasätta vilket värde som finns kvar i likabehandlingsplanerna. Det här är allvar nu. Vi kan inte blunda längre. Vi kan inte blunda för att vi har strukturella problem i skolan. Jag vill att det tillsätts en kriskommission som får reda ut hur vi alls ska kunna arbeta med demokratifrågor, värdegrundsfrågor och likabehandlingsfrågor med trovärdighet och värdighet efter det här. Detta är enligt min åsikt den allvarligaste krisen för svensk skola sedan vi införde allmän folkskola i Sverige. Det här underminerar förtroendet för skolan på ett sätt som få andra saker har potential att göra. Vi befinner oss i en situation nu där krismöten måste hållas. Vi är i en situation nu där tuffa beslut behöver fattas. Stärk demokratiuppdraget, öppenheten, transparensen och elevernas fri- och rättigheter. Det är min medicin för framtidens skola och se till att det finns såväl analoga som digitala arenor där elever kan uttrycka sina åsikter, tankar och erfarenheter om skolan!

No votes yet.
Please wait...

Comments

comments