Fredrik

Mediekritik – exemplet terrordådet i Stockholm

Decrease Font Size Increase Font Size Text Size Print This Page

I efterdyningarna till terrordådet i Stockholm har det varit en debatt om media och hur media rapporterade. Bland annat om att det spreds uppgifter i media om skottlossning på Fridhemsplan som var obekräftade, vilket traditionell media försvarade att de publicerade uppgifter om. Det räckte att gå in och kolla på Twitter och titta på magnituden av inlägg där för att kunna konstatera att det var något verkligt fel med uppgiften om skottlossningen på Fridhemsplan. Hade det varit skottlossning ute på Fridhemsplan så hade det varit en helt annan magnitud av bilder, text och film på Twitter än vad det de facto var nu.

Så i det här fallet hade man ganska enkelt kunnat ta reda på vad som de facto stämde och inte stämde. I fallet med skottlossningen på Fridhemsplan anser jag att kritiken mot de traditionella medierna är rimlig. För egen del publicerade jag inte uppgiften om skottlossningen på Fridhemsplan just på basis av hur lite som kom om händelsen på Twitter. När de få uppgifter som fanns på Twitter dessutom var motstridiga bör man med rätta dra öronen åt sig.

När det sedan rör den här diskussionen om vem man vänder sig till så kan man ta terrordådet i Oslo och på Utöya som exempel. För egen del vände jag mig till Twitter och fick förstahandsinformation från källor på plats i Oslo direkt i realtid. Det var ingen traditionell medieredaktion som var i närheten av detta flöde. För ett antal år sedan hade Kina en stor jordbävning. Twitter annonserade att den här jordbävningen hade hänt flera minuter innan amerikanska geologiska institutet hade något uppe för någon att ta del av och var flera timmar före de traditionella medierna på webben. Så de traditionella medierna har anledning att vara självkritiska faktiskt kring hur man hanterar stora nyhetshändelser som det som hände i Stockholm. Men den självkritiska hållningen har uteblivit. Tyvärr.

No votes yet.
Please wait...

Comments

comments